Att sakna.

Jag blev rädd för min egen skugga ikväll, när jag följt Hanna till spårvagnen & traskade hem själv i regnet.
Är det tecken på att man är väldigt ... feg?



Jag är känslosam nuförtiden. Sen igårkväll närmare bestämt. Efter ett av dessa sällsynta telefonsamtal. Saknaden kom som ett slag i magen.
Det handlar inte om hösten. Det handlar inte om att minnas bara bra stunder & sakna bara dem. Det handlar om ren jäkla saknad som skär i bröstet, kniper åt & gör det svårt att andas. Det handlar om insikten att någon som betyder så himla mycket inte finns i mitt liv som förut. Det handlar om ett skratt som jag knappt minns. Det handlar om W.

& det handlar om Bob Dylan.
http://www.youtube.com/watch?v=6i6NOfD48Gk