Enfald

Kom på att jag ju redan ligger i sängen & således kan kan glädja er med ett inlägg till, det tar ju inte alltför lång tid att sedan slå ihop datorn, krypa ihop & somna på en gång.

Jag är bara tvungen att förfäras litegrann. Över människor brist på samhällsengagemang. Igår hade jag nåt slags frågesportsprogram på i bakgrunden när jag bakade bröd (måste ju påpeka att jag fortfarande leker husmor då & då). En fråga gällde vilken ministerpost Maud Olofsson har. Det kunde hon inte, hon i heta stolen eller vad fasen det heter. Men vem Brad Pitt har barn med, det höll hon koll på. Inte för att vara den som är den men alltså; är det inte ens förbannade skyldighet att åtminstone ha ett hum om hur regeringen ser ut? Eller så är det kanske en rättighet att skita i det. Jag vet inte. Jag blir bara häpen. & lite förskräckt.

Det var allt.

Godnatt.

Finito.

Tentan skriven. Satt i fyra och en halv timme. Rekord.

Magen är full med sushi, rödtjut, nötter och 86%-ig choklad.
Huvudet tungt & trött.
Sängen - nu!

Sista rycket.

Sista rycket med pluggandet idag, goddammit.
Jag är totalt opepp nu, men det är väl så det ska vara efter två veckor med näsan i böckerna & no life what so ever. Har utvecklat en såndär fin grop på höger långfinger, efter pennan. Min fina penna, nyinköpt men snart förbrukad.
Mina påsar under ögonen vet inga gränser & jag är blekare än någonsin. I tisdags, när jag suttit inne hela dagen & sedan tog mig ut på ett litet ärende kände jag mig som ett djur som kryper ur vinterdvalan. Som att "Oj, var det en värld här utanför?". Hudlös, nästan. Smög längs med husväggarna & gömde det otvättade håret under luvan.

Men igår, då jävlar! Då boxades jag loss, på A-box. Så himla kul! Jag glömde allt om arbetsdelning, koltbarnet & cybernetik. Ba box box, upphopp upphopp, rusch rusch.
Träna är skiten gott folk, träna är skiten.
Ikväll blir det afro igen.

Näe, nu ska jag sätta igång. 7-15 är mitt mål för dagen, sen lägger jag ner & ber till gudarna, eller någon annan, om godkänt imorgon.

Nedräkning.

Tiden går så sakta.
Nej, fort.
Eller?

Jag vill att det ska vara fredag eftermiddag, ungefär halv tre, nununu!
Buhuuuhuu.

Pow-pow.

Jag har köpt träningskort.
Ikväll står afropowerdance på schemat, imorgon A-box & på onsdag dansmix. Sen vill jag hemskt gärna spinna på tisdag & kanske gå på step-up på torsdag. Jamenvisst. Återstår att se vad jag kommer iväg på.


Nu: Afro!

Jävla bilar.

Det går i ett nu.
Seminarie efter seminarie betas av & däremellan är det kontraktskrivning, tentaplugg, matlagning & ångest över att jag inte tränar.

Fick en stressattack på väg till skolan igår, var tvungen att andas lugnt & djupt. Men så kom jag till Sprängkullsgatan & höll andan istället. Tydligen göteborgs mest "förorenade" gata. Utsläppsdrabbad så att säga.
Så gick det med den fyrkantsandningen!
Men inte deppar la jag för det?!

Avslutar med ett utdrag ur en dialog som väl belyser vilken påverkan tentaplugg kan ha på den mentala statusen:
L: vad är det med oss & bajs egentligen?!! vi måste ha fastnat i den anala fasen.
K: hahaha, den anala bajsen!
L: den orala bajsen är roligare i så fall
K: .. vet du att man kan bajsa genom munnen? om man inte bajjat på länge.
L: nähä? du ljuger..!
K: gör jag inte alls, snacka med johanna, hon vet!

Saker förändras.

Minns när man viftade med knytnäven framför syrrornas näsor & ba "lukta på den här & känn lukten av bårhus".
Nu är det mest kärlek, kramar & snälla ord.

Vad skulle Freud säga?!

Igår drömde jag om att Ob nästan dog.
Inatt drömde jag att jag var en seriemördare, som skar med knivar. Drömmar är konstiga, jag brukar inte minns så mycket men jag minns stämningen & känslan. Kniv mot hud. Ritsch Ratsch. & jag var livrädd under tiden för jag visste ju att jag det jag gjorde var fel men ändå så gjorde ja't.
Frågan är nu: hur är min mentala balans egentligen?!
Synd att jag inte minns vem det var jag dödade. Även om jag har mina aningar.


Tentapluggsstatus: klockan är 07.30 & det är dags att börja!
Yehaa!

This one's gonna bruise.

Pjuh.
Idag har jag pluggat hela dagen.
Fast jag simmade också. Samt gick & handlade. Men annars jag banne mig suttit på den här stolen hela jäkla dagen. Det var väl bra gjort av mig?
Nu förhåller jag mig väldigt passiv. Hoppas att all kunskap jag tryckt i mig ska stanna där. Läser lite bloggar. Lyssnar på finfin musik. Beth Orton & Joni Mitchell. Sånt som gör ont i hjärtat.
Sånt som väcker minnen.
Ensamma lördagskvällar tenderar att göra mig nostalgisk & lite tårögd.


Imorgon ska jag vara barnvakt åt Ob. Inatt drömde jag att han satte i halsen när jag matade honom, jag fick vända honom upp & ner & sen sticka in min hand i hans hals för att få bort det som fastnat. Det var en väldigt otrevlig dröm & är väl något slags tecken på att jag är lite nervös. Är jag lite nervös? Jag tror det.
Men det blir nog fint; jag ska vara världens bästa moster, spela gitarr för honom, busa & krypa fortfortfort & gömma mig i hans babygym & sen leka tittut. Det gillar han, Ob. Jag med. Mina knän gillar dock inte att krypa, brukar ha stora blåmärken efteråt. Men delagött! Vad gör man inte för världens finaste lilla systerson?!

Justja.

Nämnde jag att det drar ihop sig till tenta?
Kan förklara mitt återuppvaknade intresse för att blawgha.

Fast nu har jag inte tid. Nu ska jag spela gitarr som vore jag Johnny Cash eller Jimi Hendrix eller Bob Dylan eller vem tusan som helst som någon gång har lirat gitarr.


Så det så.

PINSAMT P3!

Nu är måttet rågat! Så jäkla rågat är det, måttet. Mitt mått för tolerans för kassa program på P3 that is!
P3 Populär. Usch usch usch!

Idag var Paolo Roberto där. Programledaren, Hanna Fahl, frågar vad han anser om feminism. & Paolo, han tycker inte om feminism. Nejnej. Han är en militant motståndare. Gott så, jag håller inte alls med men accepterar väl att inte alla kan tycka som jag gör. Speciellt när det han säger är så skrattretande dumt, så otäckt okunnigt och baserat på .. ja vaddå? Självklart blir jag upprörd över hur människor kan tänka & tycka som käre Paolo men det som gör mig mest upprörd är hur programledaren Hanna Fahl låter sig köras över fullständigt. Tydligen behövs det bara en kraftig basstämma och en förmåga att avbryta med den för att få hålla en sådan monolog i Sveriges Radio. Hanna försöker argumentera men blir avbruten, försöker igen men blir åter avbruten. Så jäkla tamt! Jag har aldrig tidigare hört en intervju där den intervjuade tar över helt & hållet. Usch. Jag blir ledsen å Hannas vägnar, det kan banne mig inte vara roligt att ha gjort en så dålig intervju. Jag anser att hon borde ha höjt sin röst själv, manglat på lika mycket som Paolo gjorde. För det är väl det journalister ska göra? Tydligen inte när det gäller P3 Populär där mottot tycks vara "sockersött är bäst" (varför skulle varenda programledare som hörs där annars låta så himla väna?!). Löjligt, det är vad det är! Speciellt när jag tror att Hanna är en skärpt tjej med sunda värderingar och åsikter som lätt hade kunnat snacka för sin sak om hon bara tog i lite & inte lät Paolo ta sån plats!

Usch. Mest arg blir jag nog för att jag vet en hel del jäkligt bra journalister som går arbetslösa medan andra, mindre bra, får göra sin stämma hörd varje vardag.
Hanna, snälla. Skärp dig. Du har ju förfasen potential! Sluta följa manus till punkt & pricka, lämna lite plats för följdfrågor. Säg inte; Nu tror jag vi får lämna det här så fort det blir lite hetsigt. Men then again. Vad kan man vänta sig av ett program där redaktionen inte ens kan komma på egna frågor utan måste använda andras i en programpunkt som kallas Återvinningsintervjun.
Herreminje. Det är inte bra för mitt tentaångestdrabbade hjärta att gå igång såhär..