Tillbaka.

Efter en skön påsk hemma i Örbyhus är man tillbaka i storstaden. Ujuj. Jag möttes av lika mycket snö som uppe i norr, men mycket sämre plogade vägar. Fick kämpa som ett djur för att få hem allt jag hade att släpa på. & idag när jag var ute & traskade höll jag på att ramla flera gånger. Wattup with the dåliga snöröjning Götet?!

Helgen var som sagt skön. Jag åt massor med godis. Löste en hel del korsord. Läste ut tre bara-för-skoj-böcker. Umgicks med diverse söta. Var lite ledsen. & stressad för allt som ska göras nu. Men kom igen. Om tio veckor är det sommar. TIO VECKOR!
Tio veckor är ingenting. & om jag tar en dag i taget så ska det nog gå bra. En dag i taget. Jag måste a n d a s. Ta det lugnt.
En dag i taget.
Bara så.

Annars är risken för magsår stor. & det vill vi ju inte! NEJ!

oj.

Jag menar såklart POSThemtentasyndrom.

Bulle, te & Lisa; nu!

Bullbak.

Prehemtentasyndrom: tvätta, städa & (tadaa) baka bullar.
Hej husmor, välkommen tillbaka!

Lurad.

Igår var det som sagt sol i sinne, & ute hela dagen.
Jag & Lisen åt lunch ute på altanen & tillbringade sen hela eftermiddagen där. Åt vindruvor, pluggade (Lisa) & vände våra bleka kinder mot solen som faktiskt brände rätt bra.
Så döm om min förvåning när jag, yrvaken med den rosa morgonrocken hafsigt påslängd, slår upp dörren för att ta in tidningen & möts av vitt dun på marken. SNÖ?! Vadfan?
Neeeeej! Jag vill inte! Jag vägrar! Jag vill ha sol!

Jag känner mig som killen vi såg igår. En glad filur som gick med sådär härligt avslappnade första-dagen-på-våren-steg. Visslade lite. Han var så glad att han tänkte åka på ledstången ner för en lång trappa. Dada: han ramlade baklänges.
Så känner jag mig.
Jag har ramlat baklänges.

& jag har inga bra skor.

Sol i sinne..

Illröd i fejan. Så kan det gå.

Men hemtentan är klar!
& helgen har spenderats med Lisa!
Efter en redovisning & tentinlämning imorgon är det påsklov!


Så himla skönt.

Moster.

Som skrivet; en försiktig comeback. Ingen idé att förvänta sig inlägg varje dag. Eller ens varje vecka. Men då & då. Kanske.
I och för sig känns det ju jävligt onödigt att ens ha en blogg då. Antingen eller, så borde jag tänka. Men jag är en typisk medelmåtta; så det får bli som det blir.

Igår hade jag besök av Hanna & Osborn. Mitt lilla syskonbarn, som såklart är världens sötaste bebis. (Han har ju fina gener ..!) Han låg i min soffa & gnydde, tittade sig i spegeln med stora ögon & blev blöjbytt på golvet. Än så länge är vår kommunikation rätt begränsad, till exempel förstår han ingenting när jag försöker diskutera min hemtenta. "Tror du jag kan skriva att Foucault anser.." försöker jag. Tystnad, stora ögon & försök att äta upp sina egna händer.
Jag får väl ge honom ett par år.. Han räcker ju åtminstone ut tungan när jag gör det, det är väl kommunikation så god som någon?

Hemtentan ja. Jag försöker se en koppling till den och faktumet att jag återupptog bloggandet. & visst finns det en koppling. Slita ut tangentfingrarna på bloggen istället för om till exempel forskning. Så kan det gå.

Nu ska jag dock lämna både tenta & blogg, gå på sista fältbesöket & sedan förbereda redovisning. Det är banne mig ingen dans på rosor att plugga, alltid något att göra.
Men psykpub ikväll; herrejevvlar!

The comeback.

Vad hände?

Jag förlorade mig i böcker & prestationsångest.
Men nu så.
Let's call this the comeback.


En försiktig comeback.

Studiebesök, nu!